Resereportage: Med elbil till Alperna

Att köra till Alperna i elbil – går det? Ja, den frågan ställdes på sin spets när jag och min familj bilade till Österrike i våras. Vi rev igång sportlovet med att sätta oss i en Volkswagen ID.4 med ett slutmål cirka 200 mil söder om oss. Det blev ett gediget autobahnmaraton med täta stopp, men också ett rejält äventyr med många nya erfarenheter. Till saken hör nämligen att vi var totala nybörjare på att köra elbil.

Om det gick bra? Tja, ni får väl läsa och se …

ELBILSMARKNADEN VÄXER SÅ det knakar. Bilflottan ritas om och valmöjligheterna vid elbilsköp ökar för varje dag som går. Men hur är det med laddningen? Att ha en egen laddbox hemma har länge varit det stora mantrat från branschen. Det är praktiskt, om man har den möjligheten, men knappast en lösning vid långresor.

EFTERSOM JAG ÄR grön på området, så börjar jag från grunden. Tar fram ett papper och börjar göra listor på sådant som jag måste få koll på. Jag vet, ett exceldokument med alla uppgifter samlade är nog mer effektivt. Det är i alla fall vad min fru (både yngre och effektivare än mig) påstår när hon ser mig gneta på med penna och papper. Men jag gillar mina listor, de funkar för mig, så jag kör vidare på old schoolvarianten:

1. Bästa vägen? Trafikläge, laddplatser?
2. Vilka appar behöver jag?
3. Hur långt kommer jag varje dag?
4. Vilka regler gäller i de andra länderna? Utrustning,avgifter?
   
   

JA, LISTAN ÄR egentligen längre, men de här punkterna känns viktigast att ta reda på. När det gäller vägvalet så gör jag resplaner i apparna Google Maps och ABRP (A Better Routeplanner). Den senare gör rutter utifrån de resmål jag knappar in, med information om var laddplatser finns och hur lång tid det tar att ladda. Perfekt, jag knappar in bilmodell och tänkt resväg. En resväg dyker upp, med körtider, laddtider och till och med hur många procent laddning bilen har vid de olika stoppen. Väldigt enkelt, och jag varierar resrutterna i otaliga varianter.

SMIDIGT, KAN MAN tycka. Tyvärr stämmer sällan planerna med verkligheten. Det skulle vi snart bli varse, och jag kommer till det lite längre fram. Det blir i alla fall startpunkten för reseplaneringen, och jag stakar ut den rutt som ni ser på kartan på nästa sida. Jag hade fått rådet att ta vägen genom Tyskland via Berlin, eftersom den östra vägen inte är lika hårt trafikerad, och jag bokar in ett hotell för övernattning ungefär halvvägs genom Tyskland, i den lilla byn Weißenfels.

DÅ SÅ, DÅ har jag betat av de tre första punkterna (även om det bara stämmer till viss del), på listan och går in på den fjärde: regler och avgifter.

Bekvämt nog sitter jag mitt emot M Sveriges reserådgivare Katja, som har koll på läget. Jag passar på att lista några av de viktigaste sakerna att tänka på (yes, en lista till!) på nästa sida.

För er som inte råkar ha en reserådgivare till hands finns det massor med information om det samlat på M Sveriges resesidor, msverige.se/resa-med-bil.

Nu kör vi!

VÅR FÄRDKAMRAT FÖR veckan, en Volkswagen ID.4, glänser röd och fin på vår uppfart. Jag har hämtat den på Volkswagen i Södertälje dagen innan, och nu är den färdigpackad och redo för äventyr. ID.4:an är en stor bil med rymlig kupé och sköna säten. Det stora glastaket ger ett härligt ljusinsläpp och inredningen känns gedigen, snygg och genomtänkt. Bagaget, däremot, är lite mindre än vad jag tänkt mig. Inte jättelitet, vi får plats med vår packning och vi kan till och med fästa den med det tillhörande lastnätet. Men det är tur att vi inte har med oss någon skidutrustning – den hyr vi på plats – för bara pjäxorna hade blivit knepiga att få ner.

Sedan kan man ju alltid sätta dit en skidbox på taket, eller baktill. Ja, med skidor så hade det ju såklart varit en nödvändighet, men då får man tänka på att räckvidden kortas rejält av det ökade luftmotståndet. Och minskad räckvidd är vi inte så intresserade av. Dessutom försvinner den härliga utsikten mot himlen med en takbox.

VÄDERGUDARNA ÄR INTE på sitt bästa humör när vi startar vår resa. Ett snöoväder drar in över de södra delarna av landet, samtidigt som vi närmar oss Norrköping. Till en början är det inte så farligt, lite snöblandat regn bara. Det ser ju såklart lite grått och tråkigt ut, men vi har det bra i vår bekväma bil.

Vi är fyra stycken i bilen. Jag och min fru Linda kommer att bytas av vid ratten, och i baksätet härbärgerar våra två tonåringar, Nellie och Malte. Alla är överens om att bilen är väldigt trevlig att åka i, med gott om utrymme att sträcka ut sig på. Jag som tagit första körpasset kan även konstatera att ID.4:an uppför sig exemplariskt på vägen. Stabil och tyst med en pigg motor. Kul och skön att köra, helt enkelt.

Men så var det det här med de ilskna gudarna. För varje mil vi kör så ökar snöfallet, och vindrutetorkarna får jobba allt hårdare. Tyvärr upptäcker vi att de gör ett ganska uselt jobb med att hålla rutan ren. Spolarvätskan tar sig knappt upp halvvägs och torkarbladen tar ojämnt, vilket jag tycker är märkligt med en ny bil. De lämnar stora fläckar av halvfrusen isgegga på vindrutan, och vi påminner varandra att kolla upp det när vi stoppar.

IONITYS LADDSTATION I Mantorp blir första stopp. Vädret fortsätter att vara otrevligt, men det är ändå lite spännande med laddningen. Hur lång tid kommer det att ta, vilken effekt levereras? Tyvärr slocknar laddaren så fort jag satt laddkabeln i bilen. Och vad värre är, jag får inte loss den. Jag har tagit den sista lediga laddplatsen, och det har redan kommit två bilar till som bildar kö bakom mig. En av förarna trotsar regnet och kommer fram, lite otåligt undrar han nog vad jag håller på med. Vilket jag ju inte vet, så det är ingen idealisk situation.

Linda råder bot på dödläget: ”Ring supporten!” Ja, det finns ju faktiskt ett nummer på laddaren. Jag slår skepiskt in siffrorna (något skakigt, jag börjar frysa) och väntar. Och faktiskt, jag får svar nästan direkt. En Mimmi (jag tror hon hette så, men jag minns inte säkert) lotsar mig genom mina problem, ett efter ett. Jag får loss kabeln genom att låsa och låsa upp bilen upprepade gånger, och hon startar om laddaren medan jag hänger kvar i luren, så att jag till slut kan börja ladda.

Det som fått laddaren att sluta fungera är att jag startade laddningen från själva laddaren. Om man inte har ett specifikt laddkort, eller medlemskort, ska man starta laddningen i Ionity-appen, där man även behöver skapa ett konto. Ett konto hade jag skapat, men alltså börjat på fel ställe. Det skulle vara bra information att ha på laddstationerna, kan man tycka.

Vi kommer i alla fall därifrån med laddat batteri, även om det tagit lite extra tid, och jag tror sällan jag varit så nöjd med en support. Naturligtvis glömde vi bort att kolla upp torkarbladen. Ovädret fortsätter, och olyckorna omkring oss blir fler och fler. Med hjälp av bilens kartfunktion har vi ändå koll på trafiken och kan runda ett ställe med totalstopp. Vi anländer till dagens slutmål, Malmö, både lättade och slutkörda på samma gång. När jag parkerar bilen i garaget vid hotellet lyckas jag knipa parkeringens sista laddplats, och det kändes ändå som ett bra slut på dagen.

NÄSTA MORGON SITTER en parkeringsbot på 800 kronor på vindrutan. Då har jag ändå betalat 220 kronor i parkeringsavgift, och dessutom frågat hotellet om jag betalat rätt avgift. Felet jag gjorde var tydligen att jag inte betalade extra för laddningen. Mycket riktigt har bilen inte laddats under natten heller, så vi behöver starta dagens resa med att åka och ladda. 

Några mil senare, när Danmark snabbt rusar förbi oss i flödande solsken, har vi lagt böterna bakom oss. Nu hägrar kontinenten. Färjan mellan Rödby och Puttgarden går snabbt och smidigt. Vi stöter inte på några kulinariska läckerheter ombord, eller något annat av intresse egentligen, men det är ju inte det man förväntar sig på en färja av det här slaget. Det är ändå skönt att sträcka på benen ett tag och blicka ut mot en horisont av kust och hav.

I NORRA TYSKLAND blir det uppenbart att min planering (som går ut på att använda Ionitys laddstationer i första hand) har vissa brister. Det har att göra med bilens räckvidd, och mina förväntningar av densamma. Vi sitter i den modell av ID.4 som har längst räckvidd, Pro Performance.

Enligt VW:s webbsida är räckvidden 496–525 km. Nu är det vinter, och jag kör på motorvägar, så visst inser jag att räckvidden går ner då. Jag har bara inte räknat med att det skulle skilja sig så mycket. Vid 100 procents laddning har vi bara drygt 30 mil i batteriet. Så med en laddning på 80 procent vid stationerna, och en säkerhetsmarginal på några mil, tar vi oss inte längre än 20 mil mellan laddstoppen. Det blir till att tänka om.

REDAN NÅGRA MIL efter färjan testar vi ett oprövat kort: en laddstation som heter Willers, vid en obemannad bensinstation i Gremersdorf. Instruktionerna står på tyska, men mina högstadiekunskaper i språket räcker ändå till för att lyckas skapa ett konto och lägga in mina uppgifter. Tyvärr upprepar sig beteendet från Mantorp, det vill säga att kabeln fastnar i bilen. Då har jag ändå följt instruktionerna till punkt och pricka (tror jag i alla fall, det var ju det här med tyskan). Men som de garvade elbilsturister vi nu är, har vi lösningen på det. Ett antal tryck på lås- och lås upp-knappen så lossnar kabeln. Lättade, men fortfarande med lågt batteri, kör vi vidare.

Vi har bättre tur lite senare, vid en EnBW-laddare, och snirklar oss så småningom ner förbi Berlin och vidare till vårt natthärbärge i Wießenfels. Det tips vi fått, att trafiken är glesare genom östra Tyskland, stämmer säkert, det var väldigt lugnt på vägarna. Ur laddsynpunkt blir det däremot lite knepigare, speciellt om man vill använda sig av de stora nätverken som Ionity och Tesla.

VÄGSTRÄCKORNA PÅ AUTOBAHN är väldigt likformade. Inga tvära kurvor, upphöjda vägbankar på sidorna och rastställen som ser likadana ut. Effektivt, men väldigt tråkigt i längden. Därför blir vi extra glada när gränsen till Österrike närmar sig. Helt plötsligt har vi mäktiga berg omkring oss och efter gränsen är vägarna helt annorlunda. Visst, det går inte lika fort men utsikten är otrolig! Nu gör sig glastaket som bäst. På vissa ställen är bergen så höga och branta att de ser ut att vara rakt över oss. 

Vår väg går via den välkända skidorten Kitzbühel och vidare ner i nationalparken Hohe Tauern. Eller jag ska nog säga upp i stället, för vi gör några rejäla stigningar på snirkliga serpentinvägar, innan vi kommer till dalgången där Matrei in Osttirol ligger.

DET SER FINT ut. Bebyggelsen är precis så där rustikt alplik som vi tänkt oss, med en vacker stenkyrka mitt i byn, och bergen är magnifika. Men var är snön? Den har lyst med sin frånvaro under nästan hela nerresan. Ja, inte i Sverige då, men här nere i söder är det skralt med det vita. Jag har visserligen hört att de haft problem med snöbrist i Alperna på sistone, klimatkrisen sätter ju spår överallt, men jag var inte beredd på att det var så här illa.

När vi tittar uppåt mot bergen ser det mer ut som det brukar, men de vitglänsande topparna skapar en stark kontrast mot den brungröna dalen. Man skulle lätt kunna tro att vi befinner oss i april månad i stället för slutet på februari. Vi tar oss upp till vårt boende, Hotel Goldried, som ruvar som en medeltida borg utmed en av byns bergssidor. Det är verkligen en annorlunda byggnad, stor och pampig med en egen bergbana upp till receptionen. Vid incheckningen skymtar vi ett poolområde, och på vägen till vår lägenhet ser vi att det fortsätter även utomhus. En bubbelpool med fri utsikt över dalen ser särskilt inbjudande ut, och vi bestämmer oss för att göra ett besök där lite senare.

Att slå sig ner i ett hotellrum eller en lägenhet efter en lång resa är otroligt skönt, speciellt i en lägenhet som den här. Den är stor och fräsch, nyrenoverad enligt hotellet, med samma fina utsikt som borta vid poolen. Matrei i dalen och blåvita bergsmassiv runtom. Nellie och Malte väljer sovplatser i sitt rum medan jag och Linda pustar ut i soffan. Tre dagar i bilen, men nu jäklar är vi framme!

DAGARNA I MATREI går fort, men så är det ju när man har trevligt. I de lägre delarna är de flesta backarna avstängda på grund av snöbristen, men gondolen, bara en station bort med skidbussen, tar oss snabbt upp till toppen av systemet.

Här uppe är det en annan värld. Backarna är långa och sköna, och liftköerna lyser med sin frånvaro. Det finns en hel del nedfarter att välja på. Vi hittar våra favoriter bland de svarta backarna, som snarare känns rödsvarta, lagom branta och helt isfria. Men systemet har hela skalan av pister, och ibland är det skönt att bara glida med i de lugnare transportsträckorna och ta in den härliga naturen omkring oss. För när man kommer neråt i dalen växlar det igen och vi passerar fäbodar och alphus i vårlik grönska.

Ja, snöbristen är verkligen påtaglig. En av receptionisterna på vårt hotell berättar att de bara haft ett rejält snöväder, med 30 cm snö, på hela säsongen. Det här sätter ju vinterns turistnäring på prov, något som även kommer upp i mitt samtal med hotelldirektören här intill.

NÄR DET ÄR dags att äta vill vi gärna prova det österrikiska köket. I backen smakar en gulaschsoppa härligt, salt och smakrik, med gott bröd till. Den finns att beställa vid i princip varje matställe, men vi vill ju variera oss, och då speciellt vid middagarna. Vi provar naturligtvis det mest österrikiska vi kommer på (och som också finns överallt), wienersnitzel. Men där blir vi lite besvikna. Rätt så torrt, med pommes men utan varken sås eller grönsaker, verkar vara den gängse melodin. Nåja, det finns annat, och det visar sig när vi går ut på byn för att fira Nellies födelsedag.

Der Kukucken blir valet, en italiensk restaurang som visar sig vara så mycket mer än bara ett lustigt namn. Med en suverän charkbricka och perfekta pizzor och sallader blir den en riktig hit!

FÖRE VÅR AVFÄRD från Matrei laddar vi upp bilen vid en av hotellets laddstationer. Smidigt med ett laddkort från hotellet, och helt utan laddkö. Vi summerar vår vistelse medan vi rullar ner mot vägen. Vad var bäst med hotellet? Lägenheten, tycker någon. Eller nej, att ligga i bubbelpoolen på kvällen, medan snöflingorna dinglar ner över oss. Ja, det finns flera bud, men oavsett vilket vi väljer kan vi konstatera att vi är nöjda med hotellet. Precis som Matrei som skidort. Liten och charmig, med ett stort skidsystem. Kanske lite väl liten för den som vill ha lite mer puls och uteliv, visserligen. Eller större restaurangutbud för den delen. 

Hemfärd

VI KÖR UNGEFÄR samma väg tillbaka som på nervägen, men inte riktigt. Vid Leipzig gör vi ett västligare vägval och styr mot Magdeburg, för att sedan ta vägen via Hannover och Hamburg. Det är tätare mellan laddstationerna här, vilket gör resan betydligt lättare. Det är visserligen tätare mellan bilarna också. Speciellt den tunga trafiken som emellanåt blockerar två av tre körfält i kilometerlånga karavaner. Det är framför allt de sega omkörningarna som stör (ni vet vad jag menar, de där oändligt långsamma lastbilsomkörningarna, gärna i uppförsbacke, som man undrar varför de måste göra så ofta), men på det hela taget flyter trafiken på riktigt bra. Vi gör ett nattstopp i Helmstedt och testar Allegos laddare  för första gången. Allego finns lite överallt i Tyskland, ungefär som Ionity och Tesla hemma, så det är ju bra att testa dem, tänker vi. De har en app som heter Smoov, och när jag väl skapat ett konto där fungerar det utmärkt.

DET ÄR BARA lite irriterande det här att man måste skapa ett konto för varje ny laddstation. Det borde ju vara som på vilken bensinstation som helst. Blippa ditt kontokort, tanka och sedan är det klart. När jag ändå kommer in på irritationsmoment vid laddning så måste jag såklart ondgöra mig lite över laddköer. För laddköer blir det. Inte vid varje stopp, men lite då och då. Det är ju inte så konstigt, det är många elbilar som trafikerar vägarna, och en hel del av laddarna är dessutom ur funktion. Fast det är inte laddköerna i sig som jag irriterar mig på. Nej, det är bristen på struktur vid laddplatserna. Var börjar kön, från vilket håll ska jag åka in, var åker jag ut? Allt det här saknas, vilket resulterar i att alla gör lite som de vill. Det borde inte vara alltför svårt att styra upp. Skriv ”start laddkö” eller något liknande på marken och gör pilar för körriktning. Bra mycket skönare än det ständiga oros- och irritationsmomentet om vem som var först.  

INNAN VI LÄMNAR kontinenten gör vi en övernattning i Köpenhamn. Som vanligt, när jag besöker den danska huvudstaden, slås jag av att centrumkvarteren är så mycket trevligare här än i vår motsvarighet. Stockholm är en vacker stad, men kvarteren runt Sergels torg är något av en arkitektonisk katastrof. Det är också det första vägstoppet där vi har lite mer tid att se oss omkring. Efter ett lyckat restaurangbesök på Lee's Kitchen, med fantastiskt god kinesisk mat, och en solig promenad på ströget och Nyhavn, har vi samlat nog med energi för resans sista del. 60 mil till känns förresten inte så farligt långt, nu när vi har runt 360 mil bakom oss. 

Summan av kardemumman

BILTVÄTTEN KÖR SITT högljudda program medan jag funderar på resan. Bilen är urpackad och dammsugen, det är bara utsidan kvar nu. Det blaskiga snöregnet där utanför kommer att göra sitt bästa för att utplåna den här tvätten innan jag kommer till Södertälje, men lite nytta gör det nog.

En sådan här resa lär jag nog inte göra igen, tänker jag, medan den stora borsttrumman maler mot vindrutan. I alla fall inte än på länge. Det blev inte mer än 20 mil mellan stoppen, och det är på tok för tätt för att det ska vara behagligt. Och även om räckvidden skulle vara längre så är det fortfarande onödigt krångligt med själva laddningen. Nu är det säkert många av er som invänder att det inte alls är speciellt krångligt. Kanske har ni en Tesla, jag har hört att det ska vara enklare med dem, eller så tycker ni bara att jag överdriver. Men fortfarande (och nu upprepar jag mig, jag vet, men jag tycker att det här är viktigt), varför kan det inte vara lika enkelt som på en bensinmack? 

Jag vill ju så gärna att det ska vara enkelt, för det är klart att vi inte ska fortsätta med fossildrivna bilar. Vi leasar en plug- in-hybrid nu och vill gärna byta till elbil nästa gång. Till dess hoppas jag verkligen att några av de här barnsjukdomarna har förvunnit och att priserna på elbilar blir lite mer humana.

NÄR JAG SUMMERAR resan är det ändå höjdpunkterna jag kommer ihåg bäst. Vi hade riktigt bra dagar i Österrike med härlig skidåkning, vacker natur och bra hotell. Vi har dessutom fått med oss en massa erfarenheter om elbilar och laddning, som vi kommer ha nytta av framöver.

Och vår vän ID.4:an kommer att vara saknad. Det är en riktigt skön bil att åka i, både som förare och passagerare. Så det är med en aning vemod jag lämnar den på pressparkeringen och går mot busssen. 

Det blaskiga snöfallet har övergått i regn, och vätan från vägen tränger sakta men säkert in i mina skor. 

Fast det gör ingenting. Jag har mäktiga alper och härlig skidåkning i minnet.