Krönika: Tre sorters trötthet, men bara en lösning

I våras lärde jag mig något nytt: det finns tre sorters trötthet bakom ratten. Det var forskningschefen på VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut, Anna Anund som gick igenom rönen. Man kan vara trött på grund av sömnbrist, som en följd av understimulans och av överstimulans.

Som småbarnsförälder har den sistnämnda versionen av trötthet fått en ny innebörd. En eller flera musikkällor i bilen, olika önskemål från baksätet och plötsliga djuplodande frågor om tillvarons villkor och förutsättningar är ett bra recept för att överbelasta en medelålders hjärna som försöker ägna sig åt att läsa av trafiken.

Pappa, är självlysande klockor radioaktiva?

Sömnbristen var ett större problem tidigare, när barnen var mindre. Mina barn har alltid sovit bra i bilen och har tack och lov undvikit att hamna i det andra diket: att enbart kunna somna i bilen. Vänner har berättat om desperata nätter när de vid småtimmarna gått ut i pyjamas för att köra en nattningsrunda. Forskarna på VTI kan dock ge tröst. Samtidigt som sömnbrist är den allvarligaste formen av trötthet i trafiken, är lösningen också den enklaste. Stanna bilen och sov åtta minuter.

Trötthet orsakad av understimulans är något annat. Jag tänker mig att det är den lömskaste formen av trötthet. Den som smyger upp i döda vinkeln på vägar man kört tusen gånger. Sådana som man nästan skulle kunna köra med förbundna ögon.

Men det borde också vara den sortens trötthet som är allra lättast att råda bot på, om man bara hinner upptäcka den i tid. Underhållning och distraktioner råder det ingen brist på i vår tid. Det ser vi i våra undersökningar när vi räknar rattsurfare. Och radiokanalerna är fler än någonsin. Men musik är inte alltid räddningen.

Det är en stor skillnad mellan att lyssna på sina egna listor och bilradions utbud. Att lyssna på radio öppnar för intryck utifrån, att lyssna på musik man själv valt är personligt och introspektivt. Den självvalda musiken blir en spegel som avslöjar vilket humör man är på eller vilken känsla man har för dagen. Vissa dagar är det skönt att vänta med den reflektionen.

Bilradion känns på något vis offentlig. Man vet att tusentals andra hör samma sak och låter musiken och samtalen gå medan de får saker gjorda. En radio som står på är en signal om handling. Kanske just för att den tar utrymmet som hade kunnat ägnas åt den självvalda musiken. Folk som har radion på agerar och använder tankarna till att komma framåt i stället för att välja, vraka och känna in rätt musik för dagen.

Men bilradion kan också bidra till understimulans. Har man som jag svårt att stänga ute ljud och låttexter blir vissa radioklassiker snabbt nötta. Min värsta radiolåt är I Will Survive med Gloria Gaynor.

Den borde få gå i pension efter snart femtio års trogen tjänst. Det grandiosa pianointrot är tungrott som en lerig februarimorgon och Gaynors hjärtskärande berättelse om svek och återvunnet självförtroende är en ren konstruktion.  

Låten skrevs av en man utifrån upplevelsen att få sparken från Motown records. Sångerskan Gaynor lever fortfarande och verkar ha haft ett ljust, rikt liv med släkt och familj. Hon har mer än överlevt, då borde vi andra också kunna få gå vidare.

Det är väl inte den sortens vardagsutnötning som VTI syftar på med understimulans. De menar förstås att man tar för långa körpass under för händelselösa omständigheter.

Som en av mina första körningar med eget körkort erbjöd jag mina klasskamrater i gymnasiet att köra alla hem från cafét. Det var i Göteborg och pingstvännerna jag umgicks med hade letat reda på caféer som hade öppet sent utan att servera alkohol. Det var trevligt och pratigt, men vägen hem från att ha lämnat den sista av vännerna blev svår. Tröttheten verkligen föll över mig.  

VTI-forskarna skulle kanske ställa diagnosen trötthet vid överstimulans med tanke på långvarigt umgänge, körning med fyra passagerare och nybakad körkortsinnehavare. Men jag trodde förstås att jag bara behövde lite musik och öppna rutor för att bli pigg igen. Jag vågade egentligen inte släppa ratten och slog på skivan som redan satt i spelaren. Det visade sig vara ett misstag.  

Min storasyster hade lånat mammas bil före mig och preparerat skivspelaren med Anna Ternheims To be gone. Det var långt från min egen musiksmak och novemberluften som pumpade in genom rutorna kändes plötsligt tjock som sirap av Ternheims eteriska stämma.

Jag fick stanna bilen. Det kändes som ett svek från min systers sida. Det här var inte en situation som krävde introspektion och djupa känslor. Efter ett par hopp bredvid bilen kunde jag slå på radion och ratta in en kanal som bjöd på något i hundratjugo taktslag per minut. Men det var förstås stunden utanför bilen som gjorde skillnaden. Jag hoppas att forskarna på VTI hade varit stolta över att artonåriga jag insåg det.

Jacob Sidenvall
Riksförbundet M Sverige