Jag kan i alla fall köra bil

För några veckor sedan lyssnade jag på Ring P1. Det är i sig ett gott tecken för mig. Det är en signal om att jag känner mig i balans, redo att höra vad Ring P1-lyssnarna har på hjärtat och ta det i övervägande.

Den dagen var det en kvinna som ville se ett politiskt påbud om bilpooler. Arbetsgivare skulle få i uppdrag att se till så att ingen smet undan. Hon var upprörd och helt enkelt less på att se så många ensamförare i trafiken. Det var ett stort slöseri med resurser som hon inte kunnat sluta notera.

Människor började vittna om att de faktiskt uppskattar att köra bil ensam

Och så kan man tycka. Dittills kändes det nog som ett ganska genomsnittligt avsnitt av radioklassikern. Men sedan lyfte redaktionen på Ring P1 ut just detta inslag och bjöd in till diskussion på sociala medier. Då hände något. Människor började vittna om att de faktiskt uppskattar att köra bil ensam.

Det som för en person ser ut som resursslöseri och egoism visade sig ha en helt annan betydelse för andra. Till och med en stund i bilkö verkade utifrån kommentarerna kunna bli till en uppskattad stund för reflexion och lugn, under rätt förutsättningar. Om förskolan ringer och undrar varför man inte hämtat sitt regnblöta barn är stunden i bilkö knappast avslappnande. Då tickar trombosen närmare. Men annars, en stund utan skrollning och nåbarhet blir mer och mer sällsynt.

Ytterligare något som verkade bidra till trivseln i ensamkörningen är att det inte går att vara effektiv. När man kör bil är man upptagen, mejl och andra ärenden får vänta tills bilen står still. Körning är en handling som upptar flera sinnen och en stor del av koncentrationen. Trafiken är sig ofta lik, men aldrig exakt likadan. Det finns alltid någon omväxling som förnöjer.

Trafiken påminner om mänsklighetens stora historiska förströelser: jakt, sport, spel och musik. Kända former och teman som kombineras i oändligt nya versioner. Det finns också en trygghet i att kunna köra bil.

Vissa dagar är det nästan bara bilkörningen som sitter som den ska. Det kan handla om missförstånd på jobbet eller konflikter med personer man tycker om, barn som inte gör som man hoppats. Det är många som fått hämta en motsträvig eller överförfriskad tonåring från en fest. Även om körningen ofta sker i tystnad är handlingen i sig ett uttryck för omsorg. Mitt i allt har man ändå körningen, en färdighet man känner sig bra på, något man kan bidra med.

Att köra är ett unikt sätt att interagera med människor, men också en aktivitet där det går att utveckla egenheter och färdigheter. Blända av vid exakt rätt tidpunkt, släppa fram mötande vid ett hinder, hålla jämn hastighet eller exakt avstånd till bilen framför. Bromsa in så pass mjukt att passagerarna inte duttar i huvudena i nackstöden när man når stillastående. Det finns en mängd små saker man kan förfina, och i all enkelhet känna stolthet över. Kronan är förstås att kunna backa med släp. För en del lika naturligt som att andas, för andra en ointaglig borg. Ofta handlar det nog om att man inte får möjlighet att öva i lugn och ro, utan blickarna på sig.

De här små färdigheterna har man med sig. Till exempel när man kör ensam första biten hemåt från jobbet, innan man hämtat upp matkassar från butiken eller barn från skolan. Den ensamma stunden, som kan se ut som resursslöseri, men som också kan vara en zon för återhämtning och stärkt självkänsla. Jag är ju i alla fall ganska duktig på att köra bil.

Jacob Sidenvall,
Riksförbundet M Sverige