Hoppa till huvudinnehållet

Skatter på resande är en direkt omfördelning av pengar mellan stad och land och ett hot mot en levande landsbygd. Bilen är förstahandsvalet för flertalet och samtidigt det enda alternativet för många utanför städerna. Tack vare den flexibilitet och frihet bilen erbjuder bidrar den också positivt till livspusslet för många. I allt snabbare takt drabbas istället landsbygden av storstadsbaserade politikers beslut. Omfattande hastighetssänkningar, orimligt högt tilltagna miljöskatter och utarmning av samhällsservicen. Gång på gång presenteras nya förslag och skattehöjningar. Var för sig ganska små förändringar men sammantaget blir det många spikar i kistan. När är det nog? Varför ska landsbygden subventionera urbaniseringen?

I takt med att utvecklingen går framåt erbjuds renare, mer miljövänliga och säkrare bilar. 2015 såg den största ökningen i nybilsregistreringar någonsin. Samtidigt blir kollektivförbindelserna på landsbygden allt sämre. Bilen är inte på väg bort, däremot är bensin och diesel det. Här är det landsbygden som kan erbjuda nya hållbara bränslen, exempelvis biodrivmedel.

I dagsläget rullar dock fortfarande bilar på vägarna som släpper ut koldioxid. Dessa utsläpp kompenseras för av bilisterna som betalar dubbelt så mycket som den samhällsekonomiska kostnaden. Bilister betalar inte bara för miljöpåverkan utan också vägslitage och olyckor. Motormännen anser att bilismen ska bära sina kostnader- men hur långt ska man dra det? Svenskar betalar mångfaldigt mer för sina koldioxidutsläpp än vad man gör på kontinenten. Hur påverkar detta svensk konkurrenskraft?

Med nya förslag om markant sänkta hastigheter kan man argumentera för att det går i trafiksäkerhetens tecken. Men är det ärligt? Staten har en enorm underhållsskuld i det vägnät vid har och med ökande nybilsregistreringar blir fordonen som rullar på vägarna bevisligen både renare och säkrare. Är det då inte bättre att staten stöttar landsbygden att ta sig fram ännu snabbare, säkrare och renare genom att erbjuda bättre vägar? Det är en skam att ett land som Sverige, som säger sig väna en levande landsbygd, sviker de medborgare som är bosatta utanför städerna. Hur lång tid och hur dyrt ska det behöva vara att ta sig in till närmsta dagis, sjukhus, livsmedelsbutik eller till sin arbetsplats?

Det styvmoderliga sätt på vilket politikerna behandlar landsbygden är under all kritik och jag undrar hur länge denna geografiska segregering kan fortsätta innan vi får en samlad landsbygd som säger ifrån.