En skrotningspremie skapar incitament för bilister med äldre bilmodeller att skrota sin gamla bil och köpa en nyare. Både miljö- och trafiksäkerhetsvinsterna blir betydande för varje gammal bil som försvinner.

Med en skrotningspremie skapas möjligheter för konsumenterna att satsa på bättre bilar med mindre klimatpåverkan. Samtidigt innebär en nyare bil väsentligt förbättrad säkerhet, och risken att omkomma eller skadas allvarligt i en trafikolycka sjunker.

Idag finns det drygt 670 000 personbilar i trafik som är av årsmodell 2000 eller äldre. Ur ett trafiksäkerhetsperspektiv är gamla bilar problematiska eftersom de generellt sett har dålig krocksäkerhet och saknar antisladdsystem. Trots att dessa bilar endast står för cirka 1 procent av trafikarbetet så inträffade nästan 30 procent av dödfallen i en personbil under 2018 i sådana bilar.

Ur ett miljöperspektiv är nya bilar renare och mer bränslesnåla än äldre bilar. Det är ett resultat av teknikutveckling och förbättrade drivmedel med lägre utsläpp. Sedan 1990 har utsläppen av växthusgaser från personbilarna minskat med omkring 17 procent. Samtidigt har antalet bilar ökat med cirka 1 000 000.

Det finns alltså många goda skäl att uppmuntra fler att byta ut äldre fordon mot nyare fordon. De gamla bilarna är ett problem både ur trafiksäkerhets- och miljösynpunkt.

Ett verktyg för att få bort gamla bilar från trafiken är en skrotningspremie. En sådan fanns tidigare men togs bort 2007 och ersattes av ett producentansvar. Producentansvaret innebär att den som producerat bilen är skyldig att ta emot den när den ska skrotas, utan kostnad. Vi menar dock att denna modell inte fungerar. Dels är incitamenten för bilägare att byta bil för små, dels tar inte producenterna det ansvar som vi förväntar oss. Man kan behålla producentansvaret för en skrotad bil, men det behöver kompletteras med en skrotningspremie baserad på bilmodellens koldioxidutsläpp.